Vad är selektiv mutism?

Selektiv mutism klassificeras som en ångestdiagnos. Barnet har generellt ett fullt fungerande språk i hemmet tillsammans med familjemedlemmar, men klarar inte av att tala i skolan eller andra sociala situationer utanför hemmet. Barnen vill inget hellre än att prata, men kan inte på grund av ett starkt ångestpåslag.

Vilka är kännetecknen?

Diagnosen upptäcks oftast när barnet är i förskoleålder. Barnet pratar kanske som vanligt hemma men är helt eller delvis tyst på förskolan. I början är det lätt att tro att barnet är blygt, men om problemen håller i sig längre än en månad efter inskolning kan det vara SM. Då är det viktigt att personal på förskolan signalerar detta till barnets vårdnadshavare som får ta ställning till om de ska kontakta vården för en utredning (hos psykolog eller logoped).

Vilka fler hinder kan förekomma?

Det är inte ovanligt med sömnsvårigheter, separationsångest och andra fobiska symtom. En del barn kan uppleva att deras egen röst låter konstigt, medan andra går in i kortare depressioner med nedstämdhet. När barnen inte kommunicerar med vuxna blir det lätt missförstånd och barnen kan uppfattas som nonchalanta eller oartiga när de inte svarar.

Barn med SM har generellt svårigheter att nå upp till målen kring verbal kommunikation. De flesta elever med SM förmår inte att be om hjälp när de inte förstår en uppgift, eller att signalera när de gör sig illa eller behöver gå på toaletten. Andra kan falla offer för grupptryck eller mobbning. Utan rätt bemötande och hjälp kan barnen komma efter i sin sociala utveckling med jämnåriga och riskerar att möta ett utanförskap.

Det heter ”selektiv” mutism. Betyder det att barnen pratar bara när och om de vill?

Nej. ”Selektiv” ska inte tolkas som att barnet väljer utan snarare att det visar sig selektivt, det vill säga inte i alla situationer.

Hur vanlig är diagnosen?

Man tror att nära 1 av 100 barn uppfyller kriterierna för SM. Mörkertalet kan vara stort.