Råd till fritidsledare
Ebba Zettergren

Det är av stor vikt att man uppmuntrar barn med SM att utveckla sina fritidsintressen.
Ett fritidsintresse kan vara oerhört betydelsefullt om barnet inte har andra spontana kontakter, och hen behöver stöttning i att våga deltaga och att komma iväg på aktiviteter. På arenor utanför skolan kan dessa barn dessutom få en annan roll än i skolan och utveckla sin självkänsla ytterligare. Men tyvärr håller sig barn med SM ibland undan att delta i fritids- och föreningsliv, eftersom det finns en förväntan på barnet att prata och ”ta plats”. Ledaren har kanske aldrig hört talas om diagnosen och känner en osäkerhet inför bemötandet. Detta kan resultera i att barn med SM är mindre fysiskt aktiva än andra barn, och inte tar del av sociala relationer på fritiden.

Vilka fritidsaktiviteter passar barn med SM?

På den frågan finns lika många svar som det finns barn med diagnosen.
Kom ihåg att ge barnet tydlig information och flera valmöjligheter. Låt hen testa aktiviteter både enskilt och i grupp, och alltid i sin egen takt. Stressa eller pressa aldrig fram något. Ridning och agility är exempel på fritidssysselsättningar som kan passa barn med SM, då många familjer vittnat om djurs stärkande och lugnande effekt på barnen.
Flera föräldrar har berättat att deras barn trivs bra på teaterscenen. Det är kanske svårt att förstå eftersom det innebär att man talar, och dessutom inför en publik! Men SM ska inte jämställas med vanlig blyghet. När barnet får ett manus i handen och vet exakt vad hen ska säga, utan risk att misslyckas, kan trygghet skapas.
En annan familj berättade att sonen börjat prata med sina klasskompisar via onlinegaming med headset. Detta eftersom pojken fann det lättare när vännerna befann sig på en annan plats rent fysiskt. Han började med att svara ja eller nej på enkla frågor, och den muntliga kommunikationen utvecklades sedan steg för steg under ungefär ett år – parallellt med KBT-behandling på BUP. I dag pratar han obehindrat med nästan alla barn i klassen, både online och IRL.

Jag är tränare och i min grupp finns barn med olika diagnoser. Vad bör jag tänka på?

Riksförbundet Attention och SISU Idrottsutbildarna är två av flera organisationer som jobbar för att stärka fritiden för barn med NPF-diagnoser. Det görs bland annat via anpassade ledarskapsutbildningar. SM är som bekant inte en NPF-diagnos, och i nuläget finns ingen specifik utbildning, men förhoppningen finns ett synliggörande av av diagnosen även inom kultur- och idrottsvärlden.

Några råd till dig som är ledare

  • Barn med SM frågar inte själva så var tydlig med instruktioner. Var övertydlig med vad som ska göras, med vem och hur länge.
  • Du bör som ledare vara den som gör eventuella par- eller gruppindelningar. Utåtagerande och högljudda barns behov kan annars bli de enda som tillgodoses.
  • Även barn som är tysta eller inte räcker upp handen kan vilja stå i mål eller visa upp sitt nya danssteg. Försök i möjligaste mån att ge alla chansen.
  • Undvik att pressa barnet med frågor.
  • Alla är olika och unika. Testa dig fram, och håll kontakt med barnets föräldrar.
  • Hos barnrättsorganisationen BRIS finns en stödlinje för dig som är idrottsledare.